Stenriket 1970 – Avsnitt Ett
+
Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!
Vänligen dela också dessa länkar med vänner och bekanta som kan vara intresserade av Draget och Malmön.
Du är välkommen att höra av Dig med tankar, synpunkter och idéer samt ytterligare information, ev. rättelser och bilder avseende Draget Historia via Kontaktsidan.
Arne Lundgren 1925-2011
Arne Lundgren och undertecknad hade ett förtroendefullt samarbete som jag redovisar närmare i kapitlet med hans namn – tack Arne.
Arnes klassiska roman ”Stenriket” från 1970 och det underlag som han då samlade in och som jag senare har fått ta del av, har utgjort den ”röda tråden” i denna ”virtuella” bok om Dragets Historia och jag har sedan också kompletterat den med min egen forskning i ord och bild.
Nedan följer det första avsnittet av tre med utdrag från romanen ”Stenriket” från 1970 som alla säkert har läst – eller som man som ”Malmönvän” eller ”Malmönälskare” bara måste läsa! Du kan annars söka efter den här – www.bokborsen.se – t.ex. eller kontakta Malmöns Hembygdsförening.
Läs gärna förordet till Dragets Historia här innan du går vidare – eller när du läst första avsnittet av Stenriket nedan…
Dragets Historia kan läsas både på Smartphone och Dator men bäst på Surfplatta. Alfabetisk register till alla kapitel finns i både över- och underkant på varje avsnitt – och det kommer mera…
”STENRIKET” 1970 – FÖRSTA AVSNITTET
…på avstånd: en fris av gula ljuspunkter i mörkret omgivna av tickande verktyg. Avlägset och dämpat, som om bergsmän, bearbetade malm inuti ett jättelikt, urgröpt schakt, där ljuset bräckte ut genom förtunningarna.
När de kom nära: en samling kojor avtecknade sina grova profiler längs strandkanten. Överallt ljöd ett dovt och ihärdigt och odisciplinerat tickande, från alla kojor och samtidigt, men ingenstans rättade sig någon efter de andra – som när man stiger in i en urmakarbod.
Genom gluggarna silade matt, gult ljus. Det skymdes ibland och råkade i svajning andra gånger, och hamrandet tonade också bort emellanåt för att snart ta vid igen i ett försök att hinna ifatt och helst komma före de andra. Det var en individualisternas kapplöpning i mörkret, i kampen för brödfödan, och varje färdigputsad gatsten som kastades ut ur gluggen bildade motvikt mot nöden. Stendammet stod tätt i kojan, där rök som i en kvarn.
Krokstrand 1850-talet. Bohusläns Museum.
Arbete står att få i överflöd. Förtjänsten är hygglig för den som beflitar sig. Yrket är tungt och inte utan risker. Verktyg och kläder och krut svarar Bolaget för, och antingen man arbetar på planerna vid storbrotten som här och betalar för blocken som tillhandahålls vid tunnan, eller också söker man upp en plats i bergen omkring med god granit, där man arbetar ensam som en fri stenhuggare och sköter sig själv. Mätarbasarna mäter och Bolaget kuskar kör ner stenen till lastbryggorna när den är klar. Många föredrar storbrotten, åtminstone vintertid. Vill man varken det ena eller det andra återstår ett tredje. Man kan gå som dagsverkare i storbrotten till en början, som kilare, kättare eller borrrare för tjugo öre i timman. Det blir en icke föraktlig slant, hela två kronor dagen.
Under redogörelsen hade han skakat av tygtrasan och övergått att torka sina ögonskydd, och ögonen plirade mot dem från runda ringar i det stenmjölsgrå ansiktet.
Och var kommer man över en sådan där? undrade Franklin och pekade med foten mot den tunna som mannen arbetade vid.
Gatstensputsning år 1900. Från Bohusläns Museum.
Putstunnan? Det är en silltunna, som man fyller med skärv och grus och placerar i lagom höjd.
Hur länge arbetas det undrade? undrade Margit.
Det varierar. Det är en sak som diskuterats fram och tillbaka. Så länge man orkar. Så länge man har olja kvar i lampan eller tills alla ämnen är putsade. Tids nog kommer de kalla nätterna. Nej sade han därefter och skruvade upp lampan. Nu får jag lov att ta en dust med stenen igen. De här ämnena tänker jag klara av i kväll innan det blir hemgång. Jag har två sjuklingar därhemma nämligen. Godafton, kamrat, och lycka till. Men tala med Carlquist för ordningens skull.
Gatstenar for ut genom gluggarna omkring dem. De såg dem inte i mörkret, men hörde hur de landade i högarna utanför, ibland med en gnistsvärm. Råämnen dunsade på putstunnorna i raden av kojor, det klirrade av mejslar och stenflis smattrade mot brädväggarna innanför och någon gång ven en skärva ut genom en springa och passerade som en ilsken humla i mörkret…
Gatstensputsning vid sekelskiftet. Sotenäs Bildarkiv.
…Han lämnade inte sin stenhuggarkoja förrän veken sjönk ihop till en liten glödande gnista på korken i botten av lyktan. Mörkret stod tätt omkring honom, förtjockat av stenmjöl och lukten av bränd stearin som letade sig upp genom flaskhalsen. I springorna tjöt vinden, med snö i tjuten, och utanför brusade havet. Hållö fyr kastade ut en kvast av ljus mot mörkret. Han fingrade över den sista stenen på putstunnan i mörkret, strök håret ur pannan med baksidan av handen med en invand gest, vände stenen, slog bort några knottror i mörkret och gick hem, och hela vägen hem föreställde han sig hur det skulle vara att leva och arbeta, om man vore blind. Inte i det här yrket, det var inte att tänka på. Och han gick dit på morgonen igen, i mörker likaså.
…Här väntade livet på dem, hårdare kanske men också friare. Och det här var skärgården och havet utanför, det verkliga havet där fisken hade sin gång. Han såg sig omkring och drog in sjöluft i lungorna: blått hav med gråberg i, holme vid holme, alla med brungul gördel nedtill, där de bearbetades av vattnet. Fanns det en grön klick någonstans, såg den ut att ha hamnat i bilden av misstag, att störa det gråa, strama allvar som härskade överallt. Grått skulle det vara, med gråblått emellan, urberg och åter urberg! Jordplättarna som fanns mellan klipporna var lätt räknade och uppe på bergshyllorna hade ljungen inte fått sig mer tilldelat än att den nätt och jämnt kunde bita sig fast. Kargt och ödsligt med idel kala klippor. Det enda som gav landskapet liv var vattnet och vitfågel som seglade på uppvindarna längs bergsklyftorna.
Cubabrottet 1930-talet. Göteborgs Historiska Museum.
… Hör med Smedkattrina, sade en man och pekade på ett lyse i mörkret.
Ligga på golvet kan ni få göra, sade Smedkattrina. Men jag vill ha pengar först.
Margits och Franklins blickar möttes i en undran.
Ja, hörs det barskt, sade tanten, så beror det på att jag har fått lära mig att hålla reda på saker. Livet har lärt mig att inte lita på främlingar, de må se aldrig så respektabla ut. För det är många som går här och äter på kredit och sen slår de en stjärna och jag ser aldrig röken av dem mer.
Franklin stod med en tolvskilling i handen och såg bortkommen ut.
Nåja, får väl gå då, sade Smedkattrina och tog den. För en natt. Men jag gör inga anstalter. Ni får flytta undan stolarna och något bord och lägga er bäst ni kan. Och kommer det någon mer, får ni maka på er och samsas så gott det går. Och i morgon bitti måste ni ut när stenhuggarna kommer. Sen får ni tala med Carlquist och se om ni kan hitta något. Men det blir inte lätt, för här dräller av folk och dom hinner inte bygga på långt när så fort som det strömmar till.
Var kunde man träffa denne man som hade så mycket att säga till om?
På Herrgården förstås!
Foto Ulf Andersson 1977. Bohusläns Museum.
Och var låg Herrgården?
På Stenhuggeriet förstås! Hade han aldrig hört talas om det? Var det första gången han var här?
Det var första gången, ja.
De tog sig fram över ön.
Så långt ögat kunde se rörde sig små grå eller blågrå gestalter på berghällarna, bakom skrothögarna, mot en bakgrund av nyöppnade ljusa snitt i berget. Ibland avtecknade sig endast halva kroppen, andra gånger såg man ett par stycken i siluett över något krön i färd med att borra i berget, och fångade i ett enda statiskt ögonblick liknande de en hällristning svävande ovan berget.
Klockebrottet ca 1910. Göteborgs Historiska Museum.
En satt och en stod och båda slog växelvis på borret, och det hände rent av att någon sjöng med avlägsen röst. De borrade, de slog, de kilade, de sjöng sig in i berget. De spräckte den lavaklädda svartgrå graniten och bände isär med spett. De åt sig allt längre in i berget. De försvann ner i schakten, in i det inre och ibland vällde de upp ur ett schakt som på en given signal och flöt ut över berghällarna.
”Tänt var det hääär!” skallrade det, studsande längs klipporna, allt längre och längre bort.
All verksamhet i närheten stannade av, och hotet sträckte sig ut i luften, och materialiserades, en svartgrå pelare störtade upp och marken skalv till i två muller efter varann, där det ena jagade bort det andra. Skärvor återvände ojämnt från luften, en stenklump krossade en tuva kattfötter – de såg hur tuvan försvann.
Johannes från Orust ca 1920. Från Carl Gunnar Carlsson och Harry Carlsson.
Nu kröp gråtrollen fram ur gömmen och vrår och skyndade tillbaka till sina platser. Den förstelnade vägen fattade liv. Stenfororna började rulla igen och vandrarna fick gång på gång träda åt sidan och kände flåsande hästar i nacken. Vagnarna gnisslade och knirkade och krängde, där de rullade förbi fullastade med gatsten på väg till utlastningplatsen ute på Draget, där stenhuggarbarackerna låg, och Herrgården låg, omgiven av en hög stengärdsgård till skydd mot vindarna.
Ett stycke längre ner, där backen övergick i slät mark mellan berghällarna befann sig flera arbetarbaracker i två våningar med tegeltak och ett väldigt långsträckt magasin med hög skorsten, rödmålat som de övriga också det. Och bortanför igen låg ytterligare byggnader, brädklädda timmerhus, magasin, uthus och en smedja målad i kreosot med tak av spån på bräder. Så många hus, ett helt litet samhälle för sig själv och den här lugna platsen kallades Draget!
Foto 1875. Med Hus 15 – Stora baracken – i bakgrunden. Från Gertrud Hållén (1911-1999) samt Per Hållén och Birgit Hållén.
I samma stund steg en myndig herre ned för Herrgårdens trappa, passerade utan att växla ord en stenhuggare som hastigt strök av sig mössan.
Det måste vara förvaltare Carlquist, tänkte Franklin. Av klädseln att döma, fadermördare, spatserkäpp och kanslermustasch.
Jag är nykommen till ön skulle vilja ha arbete.
Jaha, svarade Carlquist och mönstrade honom med ena ögat medan han tog upp silverrovan ur västfickan och dinglade med den. Nyktert och sakligt folk tar vi emot. Och hur var namnet?
Franklin Svensson.
Jaha. Sök upp förman Juhlin eller Karl Roos och hälsa från mig, så ordnar de med den saken. Jag skall åstad till Uddevalla.
Förvaltaren svängde på klacken och gick sin väg, hanterande sin käpp med kraftfullhet och schvung. Plötsligt stannade han och kastade en blick omkring sig, inte olik en fältmarskalk som tar sig en överblick över slagfältet och belåten konstaterar, att allting utvecklas enligt hans planer. Sten flöt ut, pengar flöt in. Pengar strömmade in till bolagskontoret i Uddevalla och öns obestridlige härskare var han, herre över vad han såg och inte såg – hälleberget sprack och gav nya skördar.
Ångbåt lastar gatsten vid Draget, Bohus-Malmön 1910-12. Från Bohusläns Museum.
I rännan mellan Kornö och Draget låg en stor, svart ångbåt med höga skorstenar och lastade sten, omsvärmad av jakter – de klängde som diande ungar på sidan av kroppen. Men de diade inte utan gav sig iväg, medan andra väntade på törn eller förflyttade sig mellan lastplatserna och den väldiga bjässen.
…För länge sedan hade hon förstått att Franklin hade fantiserat kring tanken att vara kranmaskinist i något av storbrotten, och vem skulle inte vilja stå med ryggen mot den sköna värmen från ångpannan vintertid i stället för att frysa hälarna av sig i sitt eget stenbrott?
Ångkranarna var sårbara redskap för Bolaget – lite grus i lagren och de svängde min själ inte alls, eller några tillskruvade ventiler och hela helvetet flög i luften.
Och Lars Peter Hållén också, insköt Franklin.
Nja. Honom kunde man väl bjuda på en pris snus i rätt ögonblick. Det var ju inte så gott om dalmasar här nere, och dessutom talade han så vackert om broderskap och om det metafysiska – det var synd att låta en sådan gå till väders i en ångpanneexplosion. Och inte etiskt försvarbart heller.
… Franklin sade: Jag har allt tänkt på det där. Kranarna borde vara rörliga i stället och löpa på räls…
På räls?
Jo, de skulle nå mycket längre. De skulle få utökad svängningsradie. De skulle betjäna ett mycket större område, som du nog förstår.
Klockebrottet vid sekelskiftet. Foto från Sotenäs Bildarkiv.
De tunga åbäkena? Det hörs att du inte vet vad ångkranar väger. De skulle stagas och bultas fast mycket bättre än man gör. Nej du, de skulle tippa över ända illa kvickt.
Inte om de fick lämplig bakvikt. Och kanhända skulle man kunna leda dem i hjärtstocken också. Men på bar räls naturligtvis och med lämpligt underlag.
… Handlarens fru höll matservering i en barack som ursprungligen hade stått på Lindholmen innanför Lilla Kornö under sillfiskets dagar men som hade inköpts av Bolaget och rests vid Skogen ute på Draget. Den var klädd med tjärpapp. Där serverades tjocka pannkakor till 25 öre portionen om lördagarna.
Där satt många storstens- och finstenshuggare men också enstaka familjer som hade sparat länge för att spendera en lördag med tjockpannkaka på Pappersarken, som fru Lindkvists servering kallades.
Foto Sven Lidbeck 1994
Det stimmade av röster på alla håll. Det slamrade av tallrikar och grova bestick. Serveringsflickorna nöps i baken och värjde sig med gaffelskaften bakom stussen medan de tog upp beställning på mat. Det var den platoniska umgängesform många stenarbetare fick nöja sig med på den kvinnofattiga ön, där männen var i så påtaglig majoritet. Det röktes, det bjöds på snus till efterrätt efter pannkakorna och det smusslades med brännvin här och där och tallrikarna med tjockpannkaka följde i strid ström genom luften som blev allt tjockare.
…nu var de inlogerade i ett gavelrum i andra våningen av baracken, i det väderstreck som vette mot ångsliperiet eller polerverket, som det kallades av de flesta. Och polerverket var ett stort hus med stadig skorsten med ångpannerum och verkstad, där man slipade stenar till gravvårdar, till statyer och monument. På taket av sliperiet gnisslade en flöjel av plåt. På den stod 1871. Hela polerverket liknade en jättelik smedja, det måste alstras enorma mängder värme inuti den…
…Varje hushåll hade ett rum i baracken och något kunde kokas på kaminen i rummet. Köket var gemensamt för sex hushåll. Järnspis fanns Ingen. Eldstaden var en öppen gruva, där man fick samsas om platsen eller avlösa varandra med matlagningen i den mån det var möjligt. Alla karlarna hade ju middag mellan tolv och två. Där fanns inte ens brandjärn nog att ställa kokkärlen över. Infann sig alla för att laga sin mat samtidigt måste kokkärlen gillras upp över trianglarna, och det kunde Inte bli annat än misshälligheter…
…Två och två kom kvinnorna bortifrån Kattsand. De bar sand till polerverket och tjänade tjugofem öre om dagen. Bära sand – det skulle jag också kunna göra. Och visa dom. Hon såg hur den ena snavade och kom sig på fötter igen och började ösa tillbaka sanden i hinkarna igen med blotta händerna. Det gick inte fort och det gjorde henne ont att se och hon kände en lätt men obehaglig ilning i huden: hon hade just tänkt sig själv in i kvinnans ställe sekunden innan missödet hände.
…Pojkarna bar slöa verktyg till smedjan för att få dem vässade. Nere vid kajen tog ett lag arbetare fram stenblock för lastning – hon hörde bitar av boxareramsan. Stenhuggare kom och gick. Det var den femtonde och lysekilsförsäljarna slog upp sina stånd ute på planen i god tid för kommersen. Eller tog ner dem? Hon visste plötsligt inte vilket, för de betedde sig inte som vanligt, där de dukade upp eller packade ner i väskorna: än sneglade de på varandras förehavanden, än kastade de en orolig blick mot det mörka oväder som skred förbi inne över Skaftölandet. Regnet stod som spön i lysebackarna och säkert också i Bro…
…Den femtonde hämtade stenhuggarna förskott och den första avlöning uppe på Herrgården, och samma dagar kom knallarna ut till ön. Per Jonsson, Asp och juden Wolff med flera slog upp sina tältbodar och sålde livremmar, fällknivar, kläder, snus, amerikanskt fläsk och sill. Abraham Wolff sålde dessutom franska försiktighetsartiklar under disken…
Stenriket 1970 Avsnitt Två
Stenriket 1970 Avsnitt Tre – sista avsnittet
Stenriket 1970 Förord