Arbetsmiljöer
Stenhuggarkojorna ute vid Uddebrottet stod så nära vattnet man kunde komma. Vågorna slog in under brädväggen nertill och man stoppade till hålen med tång. Kojorna saknade glugg och stendammet yrde runt där inne under putsningsarbetet och risken för silikos var uppenbar.
Stenhuggarna fick börja dagen med att plocka ut färdigputsad gatsten och stenskärvor. Under dagen tog man ut råämnen i stenbrottet utanför och stuvade in i arbetskojan, där arbetet sen utfördes i skenet av gasoljelampor eller norska lyktor.
Krokstrand 1950-talet. Bohusläns Museum.
Man använde även skärmar som bestod i träställning täckt av ihopsydda jutesäckar.
Under den mörka årstiden var arbetet allt annat än hälsosamt. Varje arbetare hade en”koja”, dvs ett litet brädskjul, som han flyttade in i när solen hade gått ned. Där inne lyste han sig med en fotogenlampa och ännu tidigare med en gasoljelampa. För att lampan skulle kunna brinna fordrades att kojan var absolut dragfri. Det var inte så lätt att stänga ute draget när stormen ven omkring knutarna, men det gick genom att alla springor tätades med tång.
Att tillbringa de långa vinterkvällarna i dessa hermetiskt slutna kojor, fyllda av stendamm och os från lamporna var inte nyttigt för hälsan.[1]
[1] Claes Krantz ”Bohuskust” 1949
Stenhuggaren Karl Forsberg 1954. Från Bohusläns Museum.
Stenhuggarhyttorna i Grönvik 1967. Foto från Inger Olsson.
Stenhuggarhyttorna vid Grönvik. Foto Ulf Andersson 1977. Från Bohusläns Museum.
Foto Ulf Anderson 1977. Från Bohusläns Museum.
Handkraft var det som gällde. Både för att hugga och klyva stenen samt för att stapla upp den för godkännande.
Arbetsplan vid Fiskeläget ca 1890. Från Gertrud Hållén (1911-1999) samt Per Hållén och Birgit Hållén.
Arbetsskador
Stelheten och värken gav vika för en domning som spred sig till kroppens alla lemmar. Handflatorna kom i beröring med den grova segelduken, och han ömkade sig i tysthet, ville inget säga. Men han frågade sig hur det här skulle gå – att vidröra gjorde ont, handflator och fingertoppar var flådda sedan tusentals gatstenar hade passerat genom dem, och om inte huden var avsliten så var skinnet tunt som hinnan i ett ägg. Helst skulle han ha velat linda händerna i trasor… och en ny arbetsdag väntade klockan sex!
”De nya hjälpmedlen i storbrotten medförde både för- och nackdelar. En del slitsamma arbetsmoment föll bort, men leder i händer och armar for illa av skakningarna vid arbete med tryckluftsverktygen.
En påtaglig nackdel var också att stendammet nu blev finkornigare än med äldre metoder. Dessutom användes de nya verktygen av stenhuggarna i en lutande ställning över ämnet.”[1]
… Några dagar tidigare hade han blivit vittne till hur en stenhuggare fick två fingrar avklämda uppe i stenbrottet, och det såg illa ut att se stumparna ligga för sig själv och mannen tas därifrån. Den skadade blev säkert oförmögen att skaffa uppehälle för sig och familjen en tid. Ett utrop, några svordomar, ett par trasor till bandage och iväg med honom till Lysekil eller Smögen. I sådana fall visste man åtminstone hur man skulle hantera olycksoffren, och sorgen tog en ända, även om det slutade med lasarettet i Uddevalla eller ett upprop i Stenarbetaren.
Bohuslänningen 1891
”I tisdags fm. skulle soldaten J.A. Stenqvist, som hade anställning vid stenhuggeriet å Malmön, till sjöss derstädes nedforsla en med ett större stenblock lastad vagn, derwid han gick framför denna för att hålla emot i sluttningen. Derwid inträffade att Stenqvist i snösörjan råkade slinta och föll omkull, hvarwid vagnens ena hjul passerade underlifvet på den olycklige. Skadan var så svår, att han, innan läkare hunnit anlända, redan aflidit. Stenqvist var 36 år gammal samt efterlemnar hustru och 5 barn i betryckta omständigheter”.
[1] Å.G. Forsström, Granitindustrin i Bohuslän”, Vikarvet 1980-81
Arbetstider
De som räknade sig som yrkesmän (Finstenshuggare och Gatstenshuggare) arbetade på ackord. Det fanns inte någon bestämd arbetstid utan man arbetade så länge man orkade hela dagen. Förtjänsten blev då beroende inte bara på kunnighet tan även kropsskrafter och det blev därför snart en klasskillnad bland arbetarna.
Arbetsdagen var betydligt längre än nu. Man började klockan sex på morgonen och slutade inte förrän sju på kvällen. Under den tiden hade man tre raster – en halvtimma klockan åtta för frukost, en timma klockan 12 för lunch och en halvtimma klockan fyra för kaffe. Den aktiva arbetstiden varje dag var alltså 11 timmar.
För att få det hela att fungera, beslutade man att välja tre man som skulle blåsa i luren (eller ringa i klockan) när arbetet skulle börja eller sluta.
Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!