Organisationer – Strejker

På 1600-talet fanns ett sten- och bildhuggarnas ämbete som troligen omfattade mästarna och det var dyrt att vara medlem.

På Nordiska Museet finns bevarad en ca 250 år gammal skrålåda från Stenhuggar-Gesällernas Sällskap som visar att yrket har gamla anor.

Under störe delen av 1800-talet saknades all facklig anslutning bland stenhuggarna och först 1897 bildades Svenska Stenhuggareförbundet.

Snart skulle den nyfödda organisationens styrka prövas och den fick sitt elddop vid den konflikt som bröt ut på Malmön en dryg månad senare.

Från Anders Isaksson
Från Anders Isaksson.  Malmön Transportarbetares Fackförening. Fanan i bakgrunden hänger idag på Malmöns museum. Fotot är troligen från 1910-talet.

Strejken 1897
Anledningen var att arbetarna på Stenhuggeriet fått order om att hugga en sämre stensort så bra att den skulle kunna säljas som bättre sten – men däremot med en lägre ersättning till dem själva.

Fackföreningen beslutade att man skulle gå i strejk och den 11 juni lade man ner arbetet på hela Malmön. Man annonserade i pressen om strejken och vädjade om uppslutning och bidrag. Bolaget annonserade efter arbetskraft – arbetarpressen varnade arbetarna. Inga strejkbrytare infunno sig och efter tre veckor, den 3 juli, kom förlikning till stånd och man hade t o m pengar över i kassan.

Arbetsnedläggelse beslutades den 11 juni 1897 i stenhuggarfackföreningen med etthundratio röster mot tjugo.

På Draget utsågs till ordningsmän vid denna den första strejken bröderna Ströberg, Elof Johansson, Severin Olsson och Frans Olsson. De patrullerade två gånger om dagen och såg till att inga strejkbrytare kom dit. Samma på Slättmyr och i Fiskläget, där ett tiotal arbetare insattes som ordningsmän.

Man posterade också en man i Lysekil med uppgift att varna stenhuggare att söka arbete på Malmön.

Smederna som var bundna av kontrakt med bolaget fick fortsätta att smida för storstenshuggare men inte utföra något som kunde räknas till gatstens-huggningen.

Strejken 1904
Tyska riksdagen bestämde 1902 att stentullar skulle införas, vilket blev en av orsakerna till den kraftiga tillbakagången inom stenindustrin som nu ägde rum.

Mot slutet av 1903 blev konjunkturerna åter gynnsammare men då stenarbetarna inte fick gehör för ett nytt gatstensavtal lade man ner arbetet den 2.5.1904 och den strid som nu började anses som en av de märkligaste i svensk arbetarrörelses historia.

Under tiden som konflikten varade försökte Kullgrens Enka att få den lagrade stenen utlastad. Man lyckades skrapa samman ett antal individer, framför allt från Göteborgs hamn, vilka man inkvarterade på ett logementsfartyg, av arbetarna kallat ”Lumpe-Lena”, i hamnen på Malmön.

Det var mycket upprörda scener som nu utspelades på planen vid Fiskeläget. Stenarbetarna var förbittrade och glåporden haglade över strejkbrytarna och många av dessa funno också för gott att fara hem igen. Det gick dock inte att effektivt stoppa urlastningen och strejbrytarna skyddades av extrapolis som bolaget rekvirerat. Det sägs att inte minst kvinnorna var agressiva och somliga av dem hade nålar fastsatta på käppar som de försökte sticka poliser och arbetare med.

I konflikten som varade i 31 veckor hade 1.700 arbetare deltagit och timlönen bestämdes slutligen till 40 öre för 10 timmars arbetsdag.[1]

1908 var det åter strejk. Under tiden som strejken varade kom en båt, som skulle lasta.  Arbetet skulle utföras av strejkbrytare, som kom med logementfartyget ”Lumpa-Lena”. Men dom kunde inte göra så mycket. Det var mellan 300 och 400 stenhuggare som tog emot dem och demonstrerade, kastade sten och sparkade dem på benen. Demonstrationen höll på till klockan 1 på natten. Poliserna som var med rekvirerade hjälp och den 15 juni kom kanonbåten”Skäghald” med 100 militärer ombord, men de hade order att inte bruka mer våld ön nöden krävde, dvs att inte skjuta.

De inhägnade ett område som bevakades, samt satte upp en kungörelse från Länsstyrelsen. Av denna framgick att beträdandet var förenat med ett vite på 200 kronor. Stenhuggarna överröste strejkbrytarna och militären med de råaste svordomar oxh okvädningsord, men några större handgripligheter blev det inte. Så småningom blev båten lastad och kunde avgå.

1926 blev det strejk igen. Den blev lång, varade nästan ett halvt år från den 1 Juli till den 13 December. Det var svåra tider. Visserligen utdelades strejkbidrag, men det var inte mycket att leva på. En ungkarl fick 10 kronor i veckan. Ett gift par fick 14 kronor plus 1 krona för varje barn upp till 4 st. Fanns det fler barn blev det inget för dem.

[1] Bergamo 1941

Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!

 

Nästa kapitel…