Texten nedan har jag tagit direkt från olika anteckningar som jag fick av Arne Lundgren och som han gjorde under 1960-talet när han cyklade runt på Malmön och Draget inför boken ”Stenriket” 1970. Vänligen hör av Dig om Du har ytterligare information eller foton att bidra med – vi skriver boken tillsammans!

Förvaltare Carlquist – okänd – Edith Roos – okänd – Dahlia Roos och Thorborg Roos.Foto från Edth Bjurström  (1901 – 1995)

Johan Amandus Carlquist (1862-1931)
Han flyttade från Bottna, där han varit förman, till Malmön i juni 1893 och blev snart föreståndare för stenhuggeriet på ön eller förvaltare hos Kullgrens Enka AB. Det påstås att han själv skämt­samt använt epitetet »Kungen av Malmön» om sig själv.

Med sina hustru Sofia Maria Larsdotter var han bosatt på »Herrgården», det högt belägna huset om­gärdat av en skyddande trädgårdsmur av uppstaplad skrotsten – ett tvåvå­ningshus av timmer med boningsrum, kök och två »förstugor». Det inrymde kontor och bostad. De två stenpelarna vid entrén kröntes av var sitt lejon i granit och gör så än idag. Intill förvaltarbostaden fanns stall med plats för sex hästar.

I ett annat stall vid Smed-Katrinas hus i fiskeläget fanns ungefär lika många. Flertalet hästar hade sina spiltor i den stora stallbyggnaden vid Myren, där rymdes ett tjugotal. Inalles disponerade bolaget som mest 28 hästar på ön.

Enligt en kort notis ska Johan Petter Carlquist (hans far?) ha varit född i Naglum 1829 och bosatt i barack No 19 på Malmön.

I Kullgrens Jubileumsskrift 1842-1942 uppges att förvaltare Johan Aman­dus Carlquist räknade 51 (?) tjänsteår i företaget, fyra år mindre än bokhållare Carlander. Det skulle betyda att han var i bolagets tjänst redan 1880 – vilket inte riktigt låter sig förenas med uppgifter om inflyttning och tjänstgöring på annan ort: Carlquist ska ha gjort värnplikt 1883, varit värvad i Karlsborg och slutat med sergeants grad och vidare tjänstgjort som polis i Lysekil 1890. På Malmön blev han ett slags ordningsman man tillkallade vid bråk mellan sten­huggare och fiskare.

Av allt att döma började han som stenhuggare med arbetsnummer 22 på Draget. Detta arbetsnummer övertogs av Carl Lundén som kom till Malmön 1895, samma år som Carlquist kallas »Förmannen Carlquist» i Meddelande 2 från Bolagets styrelse i januari. Med andra ord bör Carlquist ha avancerat till förvaltare eller stenhuggeriföreståndare vid den här tiden

Enligt Severin Larssson i Kvarnvik, Carlquists svåger, gjorde bolaget under Carlquists ledning första året en vinst på 58.000 kronor. Med sådana för­tjänster var kostnaden för inköpet av Malmön 1894 täckt på halvannat år. Efter vad det sades lär Carlquist själv vid sin bortgång inte ha efterlämnat några större tillgångar, eftersom han hade gått i borgen för någon och därvid förlorat pengar. Han fick också problem med hälsan. Mot slutet av sin levnad led Carlquist av kärlkramp och drack därför sprit för att motverka sina hjärtbesvär.

Under Carlquists tid var det ordning och fart på stenhuggeriet, var ett allmänt omdöme. Hans ord vägde tungt inne på Kullgrenska bolaget i Udde­valla. De andra förvaltarna hade knappast hans kompetens eller pondus. Men han ansågs av stenhuggarna vara självrådig och tålde inte att bli motsagd. Högdragen, militärisk men även skrockfull. Ingen sade Johan eller Johan Amandus utan han titulerades — och ville tituleras— »Herr Carlquist», även av sina forna arbetskamrater.

Flera jag talat med kallade honom för »dryg» och besvärlig att tas med, medan andra betygade att han var hjälpsam mot många, det var också omvittnat. Det gällde att ta honom på rätt sätt, smickra eller vädja för att vinna hans tillmötesgående: »Herr Carlquist nämnde en gång att vi skulle kunna få schaktat i stenbrottet»— underdåniga formu­leringar eller fjäsk måste ibland till för att man skulle få gehör för sin fram­ställan. Han kunde bli ursinnig men han var inte långsint:

16 mars 1897, ur protokollet:

• 2. »Den kommité som blef utsedd att delgifva Carlquist förra mötets be­slut angående stentillverkningen afgaf berättning. Carlquist blef rasande och affärdade kommitén med den besked, att han om föreningen icke avstog från sina anspråk om prisförhöjning å den låga No. 15 stenen, så inställde han all stentillverkning.»

Carlquist insåg emellertid snart, att det var lättare att underhandla med fackföreningsrepresentanter än med ett stort antal oorganiserade stenhug­gare. Han uttalade också en önskan att få övervara ett av Stenhuggarfack­föreningens möten och det skedde bl a redan i slutet av mars 1897.

Axel Roos, Draget  (Foto saknas) 
Samtal med Axel Roos 5/9/1962.

Farfadern var västgöte och dog 1872 i 40-årsålders. Roos far var då endast sex år gammal, dvs född 1866. Fadern hade arbetat för bolaget i 30 år som förman. Fjorton år gammal började Axel Roos arbeta i Polerverket.

Det var många barn i syskonskaran (nio ?) men föräldrarna duktiga att ordna för dem. Fadern hade lärt sig att mjölk var viktigt och hade skaffat två kor som betade i bergen på Draget, »där ute ikring», och som hämtades hem om kvällen.

Det fanns gott om får. Fåren »var omöjliga» och betade av allt, växter, rönn­skott, gräs och potatisblast, de tog allt. Det ingick en petitionslista till bolaget att man inte längre skulle ge tillstånd till fårbete på ön. Haglund, en av ett tio­tal stenhuggare som ägde hus på Draget 1873 enligt Bergermo, hade många får. Så även Alfred Olsson.

Huset Axel Roos bodde i var en gammal kontorsbyggnad, hundratalet år gammalt men av kärnvirke.

I no 10 på Draget, ett envånings boningshus, anordnades dans och fester. Baracker : två på Skogen. I den ena, »Pappersarken», hade handlare Lind­kvists fru en matservering.

.9 Affär där nuvarande Spruthuset  (Göta Källare) finns. Där såldes amerikanskt fläsk, snus, sill och annat som hörde till livets nödtorft.ç

Lycksökare, äventyrare, vildbasare fanns med bland de arbetare som sökte sig till Malmön. Det blev bättre sen fackföreningarna hade kommit till. Finstenshuggare i längor västerut mot Smedkällan.

Tungt arbete för kvinnorna i barackerna, osunt och framför allt besvärligt vid matlagning när många skulle samsas i gemensamt kök.

Vattenförsörjningen på Draget var också ett besvärligt kapitel.

Husägare hade också kravet på sig att upplåta lämpliga rum till uthyrning och uppge till »Förmannen Carlquist» det antal stenhuggare man kunde ta emot.

[»Sedan Bolaget Kullgrens Enka under sistförlidna år genom köp öfvertagit ön Malmön, är det styrelsens afsigt att mest möjliga uppdrifva stenhugg­ningen å ön såväl inom det gamla området som vid Fiskläget och öfriga lämpliga platser»] — enligt Meddelande No 2 från. Bolaget i januari 1895. Gamla området var Draget och fram till Myren.

Roos träffades en gång av en sten från ett sprängskott, 1931, och till­bringade fyra veckor på sjukhus. Cheviotkostymen slets upp och han hade fått oerhörda blånader. »Punkterades» i magen men doktorn glömde höften. Doktor Forsell påpekade för den läkare som hade utfört ingreppet att han hade »tagit grandet men glömt bjälken». Därefter punkterades Roos ännu en gång och blev kvitt åtskilligt med gammal blodvätska.

Carlquist var gift med hans moster. Hjälpsam mot många. Avlöningen av­hämtades på »Herrgården» – i bleckdosor först och senare i kuvert – för­skott den 15:e och avräkning den 1:e i månaden. Då kom knallarna och slog upp sina tältbodar — Asp, Per Jonsson, Wolff. Livremmar, fällknivar, snus, kläder och underkläder, fickspeglar mm, mm.

Lycksökare, äventyrare, vildbasare fanns med bland de arbetare som sökte sig till Malmön. Det blev bättre sen fackföreningarna hade kommit till. Finstenshuggare i längor västerut mot Smedkällan.

Tungt arbete för kvinnorna i barackerna, osunt och framför allt besvärligt vid matlagning när många skulle samsas i gemensamt kök.

Vattenförsörjningen på Draget var också ett besvärligt kapitel.

Husägare hade också kravet på sig att upplåta lämpliga rum till uthyrning och uppge till »Förmannen Carlquist» det antal stenhuggare man kunde ta emot.

[»Sedan Bolaget Kullgrens Enka under sistförlidna år genom köp öfvertagit ön Malmön, är det styrelsens afsigt att mest möjliga uppdrifva stenhugg­ningen å ön såväl inom det gamla området som vid Fiskläget och öfriga lämpliga platser»] — enligt Meddelande No 2 från. Bolaget i januari 1895. Gamla området var Draget och fram till Myren.

Roos träffades en gång av en sten från ett sprängskott, 1931, och till­bringade fyra veckor på sjukhus. Cheviotkostymen slets upp och han hade fått oerhörda blånader. »Punkterades» i magen men doktorn glömde höften. Doktor Forsell påpekade för den läkare som hade utfört ingreppet att han hade »tagit grandet men glömt bjälken». Därefter punkterades Roos ännu en gång och blev kvitt åtskilligt med gammal blodvätska.

Carlquist var gift med hans moster. Hjälpsam mot många. Avlöningen av­hämtades på »Herrgården» – i bleckdosor först och senare i kuvert – för­skott den 15:e och avräkning den 1:e i månaden. Då kom knallarna och slog upp sina tältbodar — Asp, Per Jonsson, Wolff. Livremmar, fällknivar, snus, kläder och underkläder, fickspeglar mm, mm.

Lars Peter Hållén  (foto saknas)
Polermästare Lars Peter HåMn tjänade företaget i 54 år. Han levde mellan åren 1854-1943 och var i flera omgångar också ordförande i Malmöns Trans­portarbetarfackförening, som bildades den 1 mars 1899, tre år efter Gat­stenshuggarfackföreningen.

1868 kom hans far Håll Per Persson, av bergmansläkt i Dalarna, till Mal­mön.

Porfyrverket i Älvdalen hade brunnit ned och direktör Ivar Kullgren skrev till en handlande där och löste ut Håll Per Persson, som med en näverkont på ryggen vandrade ner till Uddevalla. När den lille dalkarlen där sågs tillsam­mans med den kraftige Kullgren väckte detta visst uppseende. Olof Hasslöf fick enligt Oscar Lundén en berättelse om färden som han hade nedtecknat.

Förvaltare Donald Hållén hade 41 tjänsteår. Donald Hålléns farfar hörde allt­så till en gammal bergmanssläkt från Dalarna. Vallonblod i ådrorna?^, Smeder från bruken i Västmanland hamnade också på Malmön.

Polerverkstaden eller Stensliperiet på Draget anlades 1870 eller 1871. Antagligen stod det färdigt och togs i bruk 1871. Någon har sagt mig att han sett en plåtvindflöjel (»plåtvimpel») med årtalet 1872 utstansat. Den ska en gång ha suttit på taket. Polerverket var ett ångsliperi med utlastningsanord­ningar, en så kallad »galgkran», och det finns fotografier som visar byggnader och lastbrygga tagna innan det brann ned. Polerverkstaden innehöll verk­stadsrum, maskinrum, slipstensrum och ångpannehus.

Enligt Algot Boman född på Draget i juli 1877 (Stenhuggarminnen, Svenskt liv och arbete N:r 31, Nordiska Museet, 1973) kom en tysk arbetare till Malmön och fick anställning på polerverket. »När han varit där en tid, hade han i hemlighet ritat av maskinerna och antecknat, vad som var av värde att veta om poleringen, innan han slutade. Det var nog en förklädd tysk ingen­jör. Härefter polerade tyskarna själva och det blev halvfabrikat i stället för färdiga stenar, som kom att exporteras. Så hörde jag far tala om och många andra med förresten.»

Om Lars Peter Hållén har det sagts – Han var bildad och filosofiskt lagd, måhända något inåtvänd med vissa ten­denser till religiöst grubbleri. Han skrev insändare i tidningar och diskute­rade religion och livets mening och respekt för liv och tillvaro. ”När man kommer upp på ett högt berg känner man sig så liten”  Han höll långa tal vid begravningar.

Av protokollen i Malmöns Transportarbetarfackförening kan man utläsa att han ofta underströk vikten av att arbetarna organiserade sig, att de skaffa­de sig kunskap och insikter för att kunna hävda sig i samhället och bevaka sina intressen.

Han längtade tillbaka till Älvdalen dit han reste så ofta han kunde. Poler­mästare, sedermera kranmaskinist och lite av varje. Han var farfar till förval­tare Per Hållén gift med Gertrud.

I Larvik i Norge, där ädelgraniten labrador utvanns, tillbringade han ett år 1894-95 men återkom till Malmön igen.

Per Pettersson – Barack 2  (foto saknas)
Vid ett besök på 1960-talet på Draget träffade jag en man som hette Per Pettersson. Förnamn Per? Han bodde i barack No 2 på Draget. Han hade köpt baracken av bolaget, sänkt takstolarna och klätt om baracken.

Barack No 2, den av Pettersson renoverade, beskrivs i ett inventarium för Stenhuggeriet och Polerverket 1882:

»Arbetarebostad tvåvåningshus af timmer, brädklädt och rödmåladt, med tak av tegel på bräder. Innehåller i undre våning 3 boningsrum, bakstuga, kök och förstuga, samt i öfre 3 boningsrum, sal och förstuga. Alla rummen äro försedde med innanfönster. I salen finns 1 st tegelkakelugn.   I 5 rum finnes s.k. kokugnar med 5 grytor inalles. I ett rum finnes mitraljös samt i ett rum kamin. I salen finnes 6 st skolbänkar, 1 bokskåp, 3 bord och 1 stol. Inköpt 1961.»

Det finns också en förteckning över skolans inventarier och i den figurerar psalmböcker, Historia av Winge och 30 exemplar av Läsning för Folket.

De först uppförda barackerna var i dåligt skick och två av dem hade rivits bland dem No 4 och No 15.

En barack därute byggdes 1930. Det fanns många dörrar i vedbodarna och vedbodar som uthus hade nummer. Lägenheterna bestod av rum och kök, ibland bara ett rum. Hyresgästerna var oftast tvungna att i sina trånga utrym­men hysa en ungkarl.

Enligt vad Pettersson hade hört sägas hade de monument och pelare som då låg i kanten av planen vid bergknallen ner mot handelsboden utförts av fästnings­fångar. Eftersom arbetena uppvisade defekter hade de aldrig kommit till användning utan kasserats.

Detta var ett problem för finstenshuggare. Ville det sig riktigt illa kunde en finstenshuggare förlora en hel månadsförtjänst eller mer, om han råkade få en smärre defekt på sitt arbete i ett slutskede — om arbetet inte kunde godkännas, utgick ingen ersättning.

Det låg på 1960-talet gott om »vargar» ute på Draget, kolonner, kapitäl, kullergångar, locket till en sarkofag m.m.

Oscar Sundgren  (foto saknas)
Samtal med Oscar Sundgren, 12/1/61, uppväxt på Draget i barack no 2.

I samma barack som Oscar bodde hölls skola nio veckor vår och höst. Winberg, som var liten och flintskallig, kunde bli röd långt upp över den nakna hjässan. Läraren bodde i fiskeläget och tog sig ut till Draget på stigar, »hoppade på tuvorna».

Ställde sig i dörröppningen och daskade eleverna över ryggen med en påk.

Ägnade sig mest åt de begåvade, »om där fanns några», och lät de andra sköta sig på egen hand, med läsning t ex.

Bänkar med lock, ritstift och passare, vinklar, griffeltavlor, riktigt papper, vitt och blankt som planschpapper.

Efter nio veckor på Draget, nio veckor på Fiskläget.

Småskollärarinnan fröken Eliasson, antagligen från Göteborg eller trakter­na däromkring. Pojkarna befalldes lägga båda händerna framför sig på bänk­locket, därefter rappade hon till. Men i samma ögonblick drog pojkarna kvickt undan händerna.

Hon var liten och kvick men pojkarna ännu kvickare.

Efter skolan begav sig pojkarna direkt till stenbrotten och slog kilhål. Man stod på knä och arbetade med spetshacka och pikhacka. Det var tunga verk­tyg och Oscars far Gustaf, ursprungligen målare och inflyttad från Orust, hade låtit göra i ordning ett lättare verktyg för sin pojke av en utdragen gammal hacka. Tidigare, när man bara hade järnverktyg, stålade man hackorna.

Brottbasen Frans Olsson ritade var kilhålen skulle göras och pojkarna fick fem öre för bredkilshål och tre öre för mindre. Men bara ett 5-öres! Ändå måste man göra alla likadana för kilades råämnet sönder, blev man utan betalning.

(Albin Broberg har också berättat att barnen av vissa stenhuggare kunde luras på en ettöring, och det hände att de fick skaffa undan stenskrot eller göra ovidkommande saker i stenbrottet i stället för att som lärlingar utbildas i själva yrket av sina läromästare. Kring sekelskiftet upprättade Gatstens­huggarfackföreningen en lärlingslag, enligt vilken pojkar till mindre bemed­lade föräldrar på Malmön fick arbeta från 13-15 års ålder utan avgift till föreningen. Då angavs ett gängse pris av fem öre för vanliga kilhål, tio öre för svallhål och fyra öre för rundkilshål. Pengarna till föräldrarna.)

Stenhuggarkojorna ute vid Uddebrottet stod så nära sjön man kunde komma. Vågorna slog in under brädväggen nertill och man stoppade till hålen med tång.

Kojorna saknade glugg, stendammet cirkulerade därinne under putsnings-arbetet och risken för silikos var uppenbar.

Stenhuggarna fick börja dagen med att plocka ut färdigputsad gatsten och stenskärvor. Under dagen tog man ut råämnen i stenbrottet utanför och stuvade in i arbetskojan, där arbetet sen utfördes i skenet av gasoljelampor eller norska lyktor.

När Stenkvist eller andra politiskt intresserade kom in blev Oscar nöjd: Äntligen en stund att pusta ut, för nu blir det diskussion!

Lastning på »redden» österut från Draget: ångbåtar på upp till 5-10.000 ton omsvärmade av jakt och pråmar som hade forslat ut sten för lastning, från Draget och platser omkring, från Tullboden till Örnfjorden.

Carlquist bar en käpp som han svingade och svängde. Kunde bli topp tunnor rasande om han blev motsagd.

Oscar Sundgren var förman 1918 — dåliga tider, dåligt betalt.

Bolaget hade ett trettiotal hästar på hela ön, varav sex vid förvaltarbostaden på Draget. Där fanns även ett vagnslider. Det var kraftiga hingstar, resliga. De kunde vid halka bli sittande på hasorna, så att man för att få upp dem igen måste skära sönder remmarna och få undan skaklarna.

De kom i långa rader till lastplatserna eller hem till stallarna om kvällen. Många orustbor var kuskar – de var ofta händigt och sparsamt folk som hade god hand med dragdjuren.

Josef Rebesco  (foto sakas)
Josef Rebesco, den ende italienare på ön som figurerar i fackförenings­protokollen, är ett namn som förknippas med i första hand med Slättmyr och Slättmyrs kasern men också Draget och Carlquist.

Med förvaltaren hade han många samtal, bl a när han ville bygga hus på Malmön. Till åren kommen men kvick som en ekorre och gift med en ung vacker italienska. En tid var han vaktmästare vid baracken på Slättmyr och kom i delo med vissa stenhuggare som hade osnyggat eller vandaliserat i den matsal bolaget hade upplåtit för fackföreningsmöten.
Enligt ett protokoll 1898 hade Rebesco rapporterat för Carlquist, att det var osnyggat i rummen på Slättmyr. Rebes­co framförde också vid tillfälle ett förslag om att man borde ha polis på sten­huggeriet. Detta protesterade man mot i fackföreningen – att acceptera något sådant var lika med att underkänna sig själv och sin egen värdighet som yrkesman och människa kapabel att sköta sig själv.

Rebesco kom från i Blekinge. Det ligger nära till hands att tro, att han hade befunnit sig i en grupp stenhuggare som firma Wolff hade tagit in från Linz i Österrike eller från Bayern 1877, när firman beviljades tillstånd att öppna stenhuggeri på Tjurkö i Blekinge. Av svenska staten lyckades firman dessutom för ett oskäligt lågt pris betinga sig rätten att använda de vid Tjurkö tvångsarbetsanstalt intagna fångarna i produktionen. Det var f ö en preussisk byggnadsinspektör, en konsul Wolff från Eisleben, som fick brytningsrätten på Sturkö och Tjurkö och därtill billig arbetskraft av svenska staten. På Sturkö utanför Karlskrona använde man sig av det s k disciplinkompaniet och senare kronoarbetskåren för att bryta och hugga sten.

Några andra namn och data

Arbetsnedläggelse beslutad 11 juni 1897 i stenhuggarfackföreningen med etthundratio röster mot tjugo:

På Draget utsågs till ordningsmän vid denna den första strejken bröderna Ströberg, Elof Johansson, Severin Olsson och Frans Olsson. De patrullerade två gånger om dagen och såg till att inga strejkbrytare kom dit. Samma på Slättmyr och i Fiskläget, där ett tiotal arbetare insattes som ordningsmän.

Man posterade också en man i Lysekil med uppgift att varna stenhuggare att söka arbete på Malmön.

Smederna som var bundna av kontrakt med bolaget fick fortsätta att smida för storstenshuggare men inte utföra något som kunde räknas till gatstens-huggningen.

James Olsson, Albin Olsson och Patrik Olsson smeder på ön. Söderstedt, på Slättmyr.

Patrik Olsson, liksom Karl, Albin och James (Jemy) födda på Draget. Om­talade som mycket musikaliska.

Enligt Bergermo var smeden Olof Persson född i Lyse 29/4 1833, gift med Inger Helena Larsdotter från Malmön född 2/5 1832, stamfader till den stora olssonska smed- och stenhuggarsläkten på Malmön. Han hade hus på Draget.

I maj 1898 begärde smederna högre betalning enligt en ny prislista, »såsom en garanti för vår existens fordrar vi 4 kr om dagen…» (För en dagsverkare vid den här tiden var förtjänsten ca 2 kr om dagen för tio _timmars arbetstid.)

Enligt en uppgift i Stenarbetaren nr 42 av den 16 oktober 1902 hade i dagarna levererats fem granitkolonner från Stenhuggeriet på Draget avsedda för Riksbyggena, närmare bestämt för att bära upp taket i den stora bank­salen i den nya riksbanksbyggnaden. Pelarna forslades sjöledes till Uddevalla och transporterades vidare därifrån med järnväg. Ytterligare fem sådana granitkolonner också de avsedda för riksbankshuset var färdiga att avsändas från Malmön. Pelarna av den grå ensartade malmöngraniten hade måtten 4,22 meter höga och största diametern var 0,825 meter. Bas och skaft polerades och övre delen grovhöggs. Priset för varje pelare var 1.750 kronor.

Enligt Stenarbetaren No 8, 1900, »Från afdelningarne», drives nu tre s.k. Bolagsbrott med ångkranar – ett på gamla stenhuggeriet och två vid fiske­läget – »der block tillhandahålles stenhuggaren vid tunnan mot en afgift av 30 öre per kv.m. huggen sten.»

Johan Samuelsson, orustbo, var dagverkarnas förman. Han drev på sina kamrater hårt och var av det skälet inte omtyckt.

5/11/1899 — Att ropa tiden kl 7 om kvällarna valdes på Draget C.O. Malm

[på Slättmyr Bengt Bengtsson, Fiskeläget (Klondyke) Axel Andersson, Paradiset P.A. Johansson, Planen J. Larsson, Nya Brottet C.G. Nilsson]

1910, Oskar Malm, Draget, rapporteras ha varit ovettig och »kasserat hela kommittén».

 

Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!

Nästa kapitel…