Stenbrytningen Historik

Före 1842
Första gången man bröt granit i Bohuslän var på 1830-talet under Karl XIV Johan, då Carlstens fästning i Marstrand fick 40 nya kanoner och artilleriskyddet förstärktes med sten från Malmön.

Det har ej varit möjligt att få fram fakta om denna stenbrytning, men enligt muntlig tradition utfördes stenarbetet av fångar på Carlsten, som även var en straffanstalt. Författaren Axel Emanuel Holmberg har omnämnt denna stenavverkning i sitt 1842 utgivna verk Bohusläns Historia med följande rader:[1]

I öns södra ände finns det icke längesedan upptäckta och bearbetade granitbrott, derifrån kronan, genom enskildt accord med öns ägare, hämtar sin byggnadssten till Carlstens befästande. Den utmärkt vackra stenen, som ligger i så tunna lager, att den icke behöfwer sprängas, utan kan kilas ur berget, lärer man nu tänka anwända till exportvara på Danmark och Hamburg”.[2]

Efter 1842
Kommersiell brytning av granit i Bohuslän startade på Draget på Malmön 1842 och blev början till ett av Bohusläns största industriföretag,  Granit AB C.A. Kullgrens Enka.  Köpmannen C.A. Kullgren från Uddevalla lade under en resa till Hamburg och Lübeck märke till att man vid där pågående kajbyggen inte använde huggen sten utan i stället s k fältsten som fogades in i kajkanten utan egentlig bearbetning.

Kullgren som ansåg att det skulle vara lättare att arbeta med avpassade granitblock, tog efter hemkomsten kontakt med den kände kanal- och järnvägsbyggaren Nils Ericsson, som ledde då pågående ombyggnadsarbeten av Trollhätte kanal.
Kullgren ville diskutera om inte den bohuslänska graniten kunde användas vid hamn- och kanalbyggen.
Detta resulterade i att de 1842 gemensamt fick koncession att under 50 år bryta sten på den södra delen av Malmön,  där det såg ut att finnas obegränsade fyndigheter av granit,  som på ytan låg i lätt brytbara skikt och som lätt kunde kilas i mindre bitar.
Brytning och bearbetning skedde vid Draget, där man utan större svårighet kunde bygga kajer för utlastning.  Från Malmön fraktades stenblocken till Trollhättan där de användes vid de avslutande kanalarbetena, som var färdiga 1844. Kullgren fortsatte därefter ensam att bryta och bearbeta granit”.[3]

Småbrott
Stenbrytningen på Draget skedde först under rent hantverksmässiga former. Varje stenarbetare fick själv ta ut blocken ur berget och sedan bearbeta ämnena till t ex gatsten. Man valde platser så nära hamnen som möjligt men också där graniten var så lättåtkomlig som möjligt i ytlagret, varför brytningen även spred sig inåt ön.

Bolaget blev så småningom tvunget att även hålla en stor uppsättning hästar och vagnar för att transportera stenen till kajen samt även att avlöna kuskar och stalldrängar”.[4]

När man ser de söndersprängda berghällarna runt Draget förvånas man över den naturförstöring som ägde rum då graniten bröts i småbrotten.
Förklaringen är att det ofta var stora stenar, exempelvis till slussar eller kajer som skulle huggas.  Då uppsökte stenhuggaren ofta en dittills obruten bergspall för att lätt kunna få ut en sten i den storlek som ritningen föreskrev.
Till att börja med tillhandahöll inte bolaget några tekniska hjälpmedel för att hantera de tunga blocken eller anvisningar om hur eller var brytningen skulle ske.
Följden blev därför att de ytliga lagren granit exploaterades på stora områden. Först mot slutet av 1800-talet fick stenhuggarna domkrafter för kantring och förflyttning av de tunga blocken.
Efter 1910 fick också småbrotten lyftkranar, som vevades för hand.
I övrigt hade stenhuggarna egna verktyg såsom hammare, slägga, borr, mejslar, kilar, spett, vinkelhake av stål samt rätskiva av trä”.[5]

Risken för olycksfall var stor både för människor och hästar. Många skulle handha sprängämnen och hästarna tvingades ta sig fram över de hala bergshällarna och de skarpa stenarna under former som många gånger måste ha varit rena djurplågeriet. För att komma tillrätta med detta införde därför Kullgrens Enka i början av 1890-talet de första storbrotten i Sverige.

De flesta småbrotten var utrustade med små kranar av trä med hjärtstock, där kranspelet var placerat. Detta hölls i läge av två träbommar och en svängande bom vilken lyfte och förde fram blocken till stenhuggaren eller till den hästdragna kärran för vidare transport.

Storbrott
Redan före år 1870 bröt man alltså sten i ökande utsträckning på Malmön, men det är först från 1870-talet som man kan tala om en betydande stenindustri då bl a den stora Polerverkstaden på Draget byggdes år 1871. Vid denna tiden exporterade man förutom gatsten även blocksten. Den polerade blockstenen användes för tillverkning av gravvårdar.

År 1894 köpte bolaget hela Malmön för 85.000 kronor av bonden i Näverkärr. Stenhuggeriet blev därefter inte längre begränsat till ett visst område utan kunde nu äga rum över hela ön om så var lämpligt

I början av 1890-talet började man övergå till drift i storbrott, dvs maskinellt utrustade brytningsplatser där stenarbetare under ledning av en förman skötte uttagningen av blocken. Klockebrottet, Kubabrottet och Uddebrottet innebar en betydande utveckling för stenbrytningen på Draget.

Dagsverkare, som hade betalt per timme och ej efter ackord, gick runt mellan stenbrotten och gjorde förarbetet inför den egentliga stenhuggningen genom att skjuta och spränga och tog nu ut stenen i block om 1 á 2 meter i fyrkant.
Dessa ”bitar” transporterades sedan på rälsvagnar av särskilda arbetare som drog dem ut till verkstäder eller ”planerna” där de egentliga stenhuggarna stod med sina stentunnor och vindskydd i en lång rad utefter spåret och högg sönder bitarna till gatstenar av önskad storlek.

Uttagningen av stenen i brotten ombesörjdes nu av bolaget, men stenhuggarna fick betala en avgift för varje bit eller block som de erhöll.[6]

Även tekniken togs i anspråk och ångmaskiner blev vanliga till de stora kranarna med vilka blocken lyftes till rälsvagnarna och även tryckluften kom till användning vid borrningsarbete i storbrotten.

Hög precision
Kraven på precision för storstenen och finstenen var mycket höga. Vid huggning av stenvalsar, som tog omkring en månad att hugga och som i regel var 7 meter långa med en diameter på 60-120 cm, tolererades endast en avvikelse av 1,5 mm!
Om han pga otur, eller ett fel i själva stenen, misslyckades så att den inte gick att använda (”varg”) fick han till en början ingen betalning för sitt arbete och måste själv betala sina verktygs- och smideskostnader.  Senare överenskoms dock om timlön för arbetet samt ersättning för verktygen.

Stenindustrin var en betydande industri i Bohuslän. När den var som störst, var det ca 7.000 anställda. På Malmön var högsta talet anställda år 1931 med 526 personer. Sedan minskade det för varje år.

Stenbrytningen på Draget började 1842 och pågick till 1941 samt slutade helt på Malmön den 20.12 1977.

En epok var slut!

IMG_0499

[1] Å.G. Forsström, ”Graniten i Bohuslän”, Vikarvet 19??

[2] A.E. Holmberg, ”Bohusläns Historia” 1842

[3] Å.G. Forsström, ”Graniten i Bohuslän”, Vikarvet 19??

[4] Bergermo, 1941

[5] Å.G. Forsström, ”Graniten i Bohuslän”, Vikarvet 19??

[6] Bergermo, 1941

Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!

Nästa kapitel…