Stenriket 1970 – Avsnitt Tre – sista avsnittet

…var fanns närmaste träd? På Skogen? Nej, det hette visserligen Skogen, men där fanns bara en nypontorn. Ute på västerdelen av ön någonstans fanns ett träd – han såg profilen framför sig, ja! Det var ett träd, en vildapel, men dock ett träd. Det enda på hela ön. En lien vildapel som får och kor brukade skrubba sig emot… 

…Om söndagarna gjorde han sig ärenden till stenbrotten här och där för att med egna ögon se, hur graniten uppträdde för de andra och hur den uppmätta stenen såg ut. Antingen är både jag och stenen i Kvarnvik oduglig eller också är jag utsatt för trakasseri! Ingen kan väl göra graniten bättre än den är? Franklin fick inget grepp om stenen, dess struktur och nycker. Han lärde sig inte se skillnad på svall och klyv: sedan ett block hade lämnat sin plats och kantrats runt några gånger – vem tusan kunde då se i vilken riktning kristallerna låg skiktade eller skilja på fältspat, glimmer och kvarts? Det var ju granit alltsammans, eller tillsammans!… 

Foto Claes Funck 1963. Pikmejsel på kantstensyta.

Foto Claes Funck 1963. Pikmejsel på kantstensyta.

…Många gånger blev han stående, slagen av häpnad: han: förstod inte hur de unga pojkarna klarade av det där, hur fint de bröstade upp hålen. Den sista i ordningen; spetshackan, var ett nästan omöjligt verktyg för den som inte hade måttet i ögat: det allra minsta den kom på sned slogs spetsen av. Men pojkarna klarade av de otympliga verktygen med både tyngd och precision. De kom raka vägen från skolan till stenbrotten och slog kilhål och hade fem öre för de breda och tre för de mindre… 

…Dagarna gick och månader lades till månader; de frös, de eldade, de levde i provisorier och såg fram mot sommaren och en ändring som aldrig verkade komma till stånd. Det var ju kallt och dragit över hela ön, inte ens i husen i det vindskyddade Skogen förmådde man hålla vinterkylan ute… 

…Det hände väl om söndagarna att, att stenhuggare strövade kring på egen hand i bergen för att söka ut en ny arbetsplats med god och åtkomlig granit, där de kunde öppna ett nytt stenbrott, såvida de helt enkelt inte var nyfikna och ville inspektera kamraternas. Och lika vanligt var det att små grupper drog sig undan upp bergen för att spela kort – där de ofta blev liggande hela söndagen till de smög sig ner i skymningen.. 

   Snäsiga svar, och såvitt han kunde förstå eller hade hört sägas, rådde det fiendskap mellan stenhuggare och fiskare på de flesta håll, där stenindustrin hade kommit igång, och så även här, i synnerhet här. Fiskarbefolkningen såg ned på stenhuggarna, skar alla över en kam i sin trångsynthet och betraktade invandrarna som allsköns slödder och pack, ja ohyra som Bolaget lockade dit. Stenhuggare och fiskare levde som två fientliga block och det ena lägret väntade sig inte något gott av det andra..

59B Gatstensputsning början av sekelskiftet (SB)Gatstensputsning början av sekelskiftet (Sotenäs Bildarkiv)

Varje färdig gatsten på högen var åtta öre och en nog så god tillfredsställelse för stunden, och flera ämnen väntade på att göra den första korta resan över tunnan och hamna på andra sidan, med ärren efter putshammaren och ett och annat snitt efter mejselspetsen, för att starta en desto längre resa och så småningom beträdas av gud vet vilka fötter i gud vet vilken stad… 

…Du förstår nog, att vi inte är här för att tvinga någon….

   Fattas bara!

…utan för att övertyga. Men i den här aktionen mot Bolaget vill vi ha alla med, för det kommer alla till godo. Vi strejkar för att få upp priset på hamburgersten…

   Jag hugger inte hamburgersten, som du ser. Jag hugger 4:e sort och bomring.

   Det kvittar. Här strejkar vi för att få upp lönerna. Och det kommer dig till godo också…

   Som du nog vet och förstår är det här vår första strejk, och den är vi piskade att vinna. Jag vet inte, om du var med då, men i oktober 95 gjorde bolagen här i Bohuslän vissa överenskommelser med varandra, trots att de var konkurrenter. Och vad blev följden? Jo, lönesänkningar på upp till 30 procent. Något sådant får aldrig hända mer. Och därför måste alla vara med i den här aktionen. Misslyckas vi den här gången kan det gå alla mycket illa, i föreningen och över lag. Enade vi stå –söndrade vi falla – det vet du lika bra som jag.

   Franklin stod tyst, de såg varandra i ögonen.

   Du ska inte tro att vi finner oss i vad som helst. Vi har alla medel mot såna som du, sade han och nu framskymtade en hotfull skälvning inunder. Han förtydligade: smederna står på vår sida.

03 Villkor för smeder

   Smederna har kontrakt med Bolaget, så mycket vet jag, svarade Franklin.

   För gatstenhuggare kommer de inte att smida i alla fall. Att de smider för storstenshuggare kan vi kanske inte förhindra tillsvidare. Men några strejkbrytare smider de inte för.

   Ja, håll efter strejkbrytare, ni. Men kom inte och ofreda folk som arbetar hederligt för att föda sig och de sina… 

…Den tionde juni beslöt gatstenshuggarna att lägga ned arbetet över hela ön, och sedan fortsatte strejken vecka efter vecka.

Från Anders Isaksson
Foto från Anders Isaksson på 1910-talet. Malmön transportarbetare fackförening och fanan i bakgrunden hänger idag på Malmöns museum.

Det var den första egentliga kraftmätningen mellan fackförening och Bolaget, och Kullgrens gjorde ansträngningar att skaffa strejkbrytare till platsen. Fackföreningen å sin sida posterade ut en man i Lysekil far att varna stenhuggare att resa till ön under rådande förhållanden. Andra väntade vid bryggorna på Olofsholm och Draget och tog reda på i vilka ärenden de besökande kom. På de stora arbetsplatserna vid Fiskeläget, Slättmyr och Draget patrullerade ordningsmän flera gånger om dagen för att se till att inga strejkbrytare tog sig in eller att några öbor fortsatte att hugga i smyg. Det rådde stor enighet om att hålla striden till det yttersta.

   Men det gick rykten överallt – Carlquist behövde bara sticka ut käppen genom dörren på Herrgården eller försvinna på uthuset, så hette det genast att det skulle bli lockout…

IMG_0290
Foto Oscar Färdig.  Från Bohusläns Museum.

…Han gick mot vinden, och vinden blåste. Han gick och gick tills han plötsligt stod och stampade på vägen nedanför Herrgården ute på Draget och såg upp mot fönstren utan att kunna besluta sig, om han skulle gå in eller inte, och han fortsatte ett stycke förbi. Bortifrån Skogen strök en lukt över bergen. Han drog in den i lungorna – det var inte den kvalmiga av rönn som blommar, och det var inte den tiden, och lukten var fränare. En man kom emot honom nerifrån Lindkvists affär vid utlastningsbryggan, där det låg några ynkliga drivor gatsten, ingenting mot vad det brukade. Han fick veta, att man burit ut kläderna efter en kvinna som hade dött och tänt på där nere på berget. Det var därför det luktade…

Den här gången satt han och ansade sina händer med vax. Han hade försökt alla beprövade sätt utom urin: han slickade sprickorna rena och han lade i spindelväv, han mjukade vax, han blandade sprit, glycerin och rosenvatten, han gjorde en arbetshandske av läder att lägga mot handflata och fingrar, och den skyddade nog i någon mån men den var inte följsam och stenmjölet letade sig In under och lämnade inte hans sprickor ifred, så att de kunde läkas. De fick aldrig tid att växa ihop. Stenmjölet lade sig i sår och sårkanter, det var ett förträffligt slipmedel egentligen, som alltid höll sprickorna köttröda…

37 Västerbrottet ca 1930 (KGC)Foto från Carl-Gunnar Carlsson. Västerbrottet c 1930.

…För det materialet var inte skapat att utvinnas och bearbetas av människohand. Det slet ju sönder de individer som trälade med det, det tog ett finger, en hand, en arm eller ett ben, det gav dem läder till ansikte i stället för hud och det gjorde dem tunga i bröstet av stensot och   damm och somliga gick omkring blå i synen av krutstänk eller ett misslyckat skott och andra gick inte omkring alls längre. Det krossade en häst, det krossade två. Egentligen kunde han vara glad att han inte var skadad till liv och lem…

…Då upptäckte han att en mörk front hade stigit upp i sydväst och mot denna skifferblå jämna bakgrund avtecknade sig plötsligt en otrolig syn och han reste sig upp i båten för att inte gå miste om den fantastiska tavlan: en fullriggare med tända lanternor kom utifrån havet och styrde rakt in bland Fjolbrotten. Seglen buktade, lanternorna tindrade och skummet forsade vitt och högt om bogen, men fartyget ändrade inte kurs: det styrde fortfarande rakt mot grundbrotten.

Mary-Celeste

Han anade att en stor tragedi skulle komma att utspelas i hans omedelbara närhet, och han lyfte händerna till munnen för att göra dem uppmärksamma på faran: han ropade av alla krafter för att varna henne för brotten. Men ombord tog man ingen notis om hans varning och ett ögonblick slogs han av den tanken, att fullriggaren mycket väl kunde vara en ”Marie Celeste” som forsade fram med alla segel satta utan besättning ombord. ännu en segelsjöfartens olösta gåta. Och även om fartygets öde nu tycktes vara beseglat, så borde han vara den förste ombord och hävda rätten till skrov, last och egendom. I samma ögonblick han väntade att få höra kraschandet och se fartyget kantra över på sidan och slå segelnockarna i vattnet var skeppet försvunnet, endast en vindstöt ven genom luften och färgade vattnet svart.. 

…Titta er omkring längs stränderna, uppmanade han. Där kan finnas vrak, man vet aldrig. Jag ska ro närmare. Och han rodde närmare och pekade än på det ena, än på det andra: där har vi Fjolskär och Hasseln och Smörstacken, och det gröna vi ser där borta är kolerakyrkogården: hon kom i september 1866 med båt från Göteborg, och gången innan kom hon hit med en käring från Västergötland som sålde vävskedar… koleran… Det var svåra tider för folket  i skärgården, mycket värre än nu… 

…Somliga dagar stod det ett skimmer över ön, som den här. 

Somliga dagar trippade de sista strålarna illavarslande över blåleran i Kvarnvik.

   Somliga dagar lekte vattnet, somliga brottades det med ön och somliga rasade det ursinnigt: marelden glimmade långt uppe på land.

   Ända upp till Kaptenens Gylja, sade någon. Det lyste där. En av kuskarna fick inte hästen ur fläcken och inte heller lyckades kusken urskilja vem som höll hästen, trots att han kikade genom tömöglorna…

31 Johannes från Orust omkr 1920 (KGC)
Foto från Karl-Gunnar Carlsson. Johannes-från-Orust-omkr-1920.

Och högar av gatsten tornade upp sig i väntan på fritt vatten och de första fartygen. 

   Snön smälte och lagren av stenmjöl sipprade ner i skrothögarna med vattnet. Också luften tog liv. Flyttfågelssträcken drog fram över ön och de första småfåglarna kom och hälsade på i stenbrottet. 

   Och själv åt han sig allt längre in i berget, samtidigt som han lämnade allt mer skrot bakom sig – det blev alltid mycket stenskrot där han gick fram, alltför mycket i förhållande till den färdiga sten han fick ut, och han skulle nog gärna ha sett att det hade schaktats i brottet någon gång. Men då fick man fjäska för förvaltaren och säga ‘herr” Carlquist i fjorton dagar, och det låg inte för honom, inte längre, och för övrigt skulle han nog inte stå här så länge till. Ytberget var snart slut, stenbrottet djupnade, bottnarna visade sig vara sneda och det hade blivit alltför arbetsamt; han skulle ha behövt en kran. 

   Kuskarna som körde gatstenen till lastbryggorna klagade dessutom över den besvärliga körvägen vintertid – men det gjorde de ju nästan alltid. Många var rädda om djuren, men omtanken gällde inte minst dem själva… 

…Nu hade han fått fram husförhörslängden och slog i den med lika magert resultat: en usel anslutning till husförhören därute på ön, fiskare mest, några fiskaränkor, en buntmakare och ett par stenhuggeriarbetare. 

   Det är en mil att gå, kyrkoherden, förklarade Franklin, och ett gott stycke över vatten. Stenhuggeriet är stort. 

   Dessa stenhuggerier… Det är ju rena hednariket! Det är sannerligen på tiden att vi får kyrka och präst på den ön innan hedendomen tar över! Jag kommer dit och jag kommer snart. hotade han. .. 

…Men den vita båten som går här förbi ibland är vacker, sade Margit. 

   Menar du ”Litern”? undrade Kvamberg. 

   Nej, inte brännvinsbåten. Kungens är det väl. 

   Jaså, ‘Drott”. Ja det finns nog några litrar ombord på den också 

   När jag var uppe vid röset en kväll, såg jag att den var på väg in i Åbyfjorden, berättade Franklin. Det var musik och dans ombord…

HMS+DrottOscar II fartyg ”Drott”. Fotograf okänd.

Margit tycker så mycket om att sitta vid fönstret och se på kungens vita båt, när den far förbi. De spelar ombord. Lastbåtarna inte att förglömma. När februaristormarna har brutit upp isen är de på plats igen. Rätt som det är har vi en på flera tusen ton där och lastar. Det vill säga, kajen kan de inte gå in till, så djupt ligger de. De lastas ute på fjorden. Till all världens hamnar skeppas stenen ut. Där är liv och rörelse.

   Flera tusen ton, det var det värsta! 

   Och varje månad skickas tiotusentals kronor i avlöningar till ön från Bolaget inne i Uddevalla. Bolaget driver stort. Graniten hör till den yppersta i Bohuslän. skryter de. Fast det hör allt hin håle till att sätta fason på den graniten, det ska gudarna veta!… 

…Jag förstår inte varför du har så bråttom med det där giftermålet just nu.

   Bråttom – efter alla dessa år? Har man hört på maken! 

   Vi kunde göra det när kyrkan kommer på plats här på ön kanske. 

   Om den någonsin kommer upp ja! Fiskarna vill ha kyrka och stenhuggarna Folkets Hus. Och Ingendera blir det.

Kyrkan
Vykort. Fotograf okänd.

Jo det gör det. Nu har Bolaget skänkt tretusen till kyrka och ettusen till Folkets Hus. Nu kommer dom snart att bygga ikapp, ska du se…

   På söndagar, eller också sent på lördag kväll sedan Patrik Olsson hade stängt smedjan och gått hem, öppnade han och gick in, för numera visste han var nyckeln låg gömd. Ibland blev han stående vid den ännu rykande ässjan och andades in doften av kol och slagg och järnflagor och värmde händerna över den goda värmen… 

…Margit, hör på mig. Nu har ”Viken” tagit upp sina turer igen. Nu skall du till Lysekil vid första bästa tillfälle. Du ska till doktor Blume, du skall till Skomakeribolaget, du skall till Asp, för han realiserar kappor, jag har sett annonser i Stenarbetaren. Och du kan gott ta vägen om tandläkare Lundström på Kungsgatan på samma gång, så att du blir kvitt den där tandvärken en gång för alla…

…fröken Eliasson till exempel; hon visste ju hur man på schartauanskt vis träterade tredskande barnahänder med linjal…

IMG_0505
Skolhuset på Draget – då med två våningar. Foto från Anna Rosén.

…Är det någon mening att släppa henne till schartauanskan – vad säger du, Margit? Skulle hon inte gå till skollärare Winberg direkt, hon kan ju ändå läsa och skriva, mer än väl? Supig? Men inte i katedern väl? Jag hjälpte honom att bära bänkarna från Draget till Fiskeläget en gång, när han skulle hålla sina nio veckor skola därnere, och jag kunde inget märka i alla fall. Han hoppade på tuvorna vid Myren som om han hade varit en pojkvasker, utan att trampa fel. Du skulle ha sett honom, den gamle stofilen…

…Tror du inte jag vet, att de tände villeldar härute förr i världen och slog ihjäl de skeppsbrutna med yxa? Är det så konstigt om döingarna aldrig får ro? 

   Det hände inte här utan vid Dödvik. För övrigt ska du inte tro på allt som folk berättar…

…Nej, jag har allt haft tid att tänka igenom både det ena och det andra däruppe i stenbrottet. Och nu lämnar jag Stenriket för gott. Det är fattigt. Det har inte mycket att ge. Sten finns där gott om. Men folket far illa. Bolaget tjänar stora pengar, och förmän och smeder klarar sig något så när, men annars är det fattigt, fattigt över det hela. Vad lever man för i Stenriket? För att överleva? Kanske det. Men där finns ingen framtid, även om där finns berg för generationer. Nej, det passar inte för mig, och jag passar inte för det. Jag utvandrar till Amerika i stället, eller Argentina. Vi får se…

…Jo, instämde Franklin, det är nog många som skulle vilja rycka av honom mustaschen. Det här förvaltarskapet har stigit honom åt huvudet. Nu har han glömt att han stod därute som enkel stenhuggare och var ett nummer bland alla andra, nu ska det vara ”herr” Carlquist och ”förvaltaren”. Forna arbetskamrater har svårt att förlåta honom det.

   Finns det ingen som kan ge den där polissergeanten ett kok juling, så att han blir som folk?

43 Klockebrottet ca 1910 (GHM) kopiaKlassisk bild – Klockebrottet ca 1910. Från Göteborgs Historiska Museum.

Jodå, den saken är redan ordnad, förklarade Franklin. Till den verkan det hava kan. Två stenhuggare klädde ut sig till kärringar en kväll för att komma honom in på livet och han steg av velocipeden för att prata om väder och vind, och de klådde upp honom efter noter i mörkret. Ingen såg honom velocipeda på fjorton dagar…

…Dynamit måtte vara ett satans påfund. En pojkrackare hade smetat en gnutta under hjulet för mig och det blev en helvetes knall! Jag såg väl att han var där, pojken, vid järnringen på hjulet, men jag trodde det var fågelskit han strök av fingret. Gott att inte hästen min råkade i sken. Med en vagn full med sten och bromsen fri – vad skulle det ha blivit? Hästen kunde ju ha blivit skadad och jag med. Och vem ersätter det? Bolaget kanske?…

Stenriket 1970 – Avsnitt Ett

Stenriket 1970 – Avsnitt Två

Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!

Stenriket

Arne Lundgrens stenhuggarepos inleddes med ”Stenriket” och ”Sillbrand” bland stenarbetare och fiskare på Bohus-Malmön, vidgades till riksbyggena i Stockholm med ”En vagnslast dynamit” för Riksdagshuset och avslutades med en utblick över omvärlden i ”Näktergalen i Asarum”.