Stenriket 1970 – Avsnitt Två

…Bergslandskapet var flackt och utsatt, vindarna hade spelrum över vida ytor innan de svepte in över ön. Sydspetsen liknade en naken kroppsdel utstucken på trots i det stora havsfält, där vindarna rådde och ingenting mer. I väster strimmades natten av Hållö fyr, i söder blinkade Måseskär.

 

Foto Claes Funck 1963. Fiskehamn, båt på slip, Kalven.
Foto Claes Funck 1963. Fiskehamn, båt på slip, Kalven.
 

Vintertid kunde man se vadsillfiskare kasta i vattnen kring Kornö och fånga tusentals hektoliter någon enda natt, när Fortuna var huld. Då bar det iväg med sillen raka vägen till Lysekil eller Marstrand, om den inte landades i Smögen och togs med ångare till Hamburg: man kunde se dem stäva iväg därute, man kunde följa kolröken efter det att båtarna var förbi. Det skedde under tider av året då solen hängde blek och urlakad över horisonten, så kraftlös att den knappt mäktade rulla upp för de lägsta holmarna ens.

Foto Claes Funck 1963. Fiskebåt i hamn, f.d. trålare, numera fristidsbåt, Russvik.

Foto Claes Funck 1963. Fiskebåt i hamn, f.d. trålare, numera fristidsbåt, Russvik.


Stillheten var inte bannlyst på Draget, men den var en sällsynt gäst. Därför blev hon stående hänförd en morgon. Det hade mojnat under kvällen och dit ut isen ännu inte hade sträckt sig speglade sig morgonrodnaden i det blanka vattnet. Himlen bar nästan inga färger, men inbäddad i dunkelvitt vilade en klarröd rodnad ute i vattnet. Det var som om gryningen hade stigit upp ur havsdjupen och inte kommit till dem ur rymden. I sanning, en märklig syn. Och stilla dagars ljud: tonen från granit och verktyg klingade hårt och skört på samma gång, som om endera vore färdig att springa i tusen bitar, och isen klirrade kring draghästens hovar: det var synd om djuren också. De flesta fick vintersöm i hästskorna för att klara sig och likväl hände det att de satte sig på hasorna, för isen slog vallar över de usla körvägar som ringlade ner från bergen…

Hästtransport vid Smedjan 1910-talet

Foto Bohusläns Museum. Hästtransport vid Smedjan på 1910-talet.


…Hon oroade sig för Franklin. Arbetet tillfredsställde honom inte. Han var rastlös och hade många planer och han trivdes inte. I sin oro satt hon och såg på stenfororna, som kom i långa rader över krönet uppe vid Godtemplarhuset på väg till lastplanen nedanför stensliperiet. I backen mötte de vagnar på väg åt andra hållet, där kusken ibland stod bredbent i den tomma vagnen och tog sig en åkarbrasa eller satt hopkurad så nära den ångande hästkroppen som möjligt. De växlade några ord men oljudet från bromsbrädan på den fullastade foran dränkte nästan allt. Somliga satte handen till en tratt för örat utan att höra bättre för det, i synnerhet som den andre inget sade; det var så kallt att man sparade på ord. Kylan lägrade sig över allt och alla. Spillningen längs vägen rök en stund men kläddes snabbt i rimfrost.

Plötsligt stod det klart för henne, varför Franklin så ofta talade om ångmaskiner och ångkranar – det var för kylans skull. Han frös i stenbrottet.
Och att vara kranmaskinist var säkert mycket eftertraktat och få förunnat. Det är ju att ha sommaren i ryggen, hade hon hört Franklin säga en gång – då kan kung Bore få blåsa bäst han vill, så att ispärlorna klirrar i skägget!

 

84 Ångpannan (SB)
Foto från Sotenäs Bildarkiv.  Ångpannan i Stenbrottet

…Men just nu gick Franklin och kände något helt annat under kättingar han bar över axeln. Visserligen hade han två och ett halvt öre mer i timman än en vanlig dagsverkare, men det fick han sannerligen slita för också, och det var nätt och jämnt att hans rygg stod rycken. Han släpade de grova kättingarna långt ut i stenbrottet, och vajrarna och taljorna, och helst skulle han bära med sig spett och slägga på samma gång. Nej det var ett uselt arbete och alls inte lämpat för mjuka ryggar – inte för någon rygg!..

…Så fort det var frågan om mindre angenäma saker sade förvaltaren ”vi”, och samma nu igen. Franklin hade lagt märke till det förr: så snart det passade av någon anledning drog förvaltaren in Bolaget och hela ledningen inne i Uddevalla. 

Men då kan väl herr Carlqulst i stället ordna så, att jag kommer bland dem som får eget hus?

Här bygger vi så mycket vi hinner, och ändå förslår det inte, suckade förvaltaren och fäste en eftertänksam blick på den gänglige stenhuggaren som stod borta vid dörren och tummade hatten.

Men här finns ju arbete, Svensson. Arbeta bra och håll sig borta från spriten, så kan det säkert bli en ordentlig bostad med. Här är många på väntelistan för bostad, men jag sätter gärna upp flera, för här kan ske förändringar under tiden. Spara i Bolagets bank och arbeta flitigt, så kan kanske Bolaget tänka sig att gå i borgen. Men förutsättningen är att man sköter sig och avsätter en tia i månaden för enkelhusen, det är det minsta. Vederbörande får förbinda sig att arbeta för Bolaget ett tiotal år och att ta emot inneboende som anvisas av Bolaget. Allt har ju sin tid emellertid. Men ni är ju inte utan tak över huvudet, gudskelov. Ni bor ju på det där stället ute i Kvarnvik. 

Men det är en sjöbod, herr Carlquist. Menar herr Carlquist det? Att vi ska bo i sjöboden en vinter till?

Men som dagsverkare har du i alla fall säkra förtjänster. Du har dina två kronor om dagen. Eller en och nittio menar jag.

Om dagen fnyste han. En god stenhuggare kommer upp i det dubbla…

I Kubabrott och Klockebrott behövs dagsverkare. I Fisklägesbrottet med. 

Nej tack. Sist jag gick där fick jag bara höra skäll. Där sätter jag inte min fot igen. Och jag har inte lust att bli utskälld för andras räkning.

Där är åtminstone garanterat förtjänst. Det har du inte här…

…Hoppande över berghällarna som ett mellanting mellan stenget och bergtroll kom mätaren därnere, saxande mellan bumlingar och stenskrot, ena stunden synlig och I nästa inte. Det föremål som hela tiden hade dinglat vid fingrarna likt en utväxt visade sig vara en färgpyts, som inte gärna lämnade vänster hand och därför utförde han alla andra operationer med höger.

 

59B Gatstensputsning början av sekelskiftet (SB)
Foto Sotenäs Bildarkiv.  Gatstensputsning början av 1910-talet.

Kritik hade Franklin räknat med, det var väntat och inget att skämmas över. Det var bara att anamma och lägga på minnet till nästa gång. Det måste gå bättre och bättre. Ingen föddes stenhuggare, och hade man inte som pojke sprungit i berget hos sin far eller arbetat som lärling hos någon erkänd yrkesman, så fick man själv snappa upp yrket lite här och lite där allt efter som det föll sig. Men nu stod den långväxte Franklin och vitnade, han frågade sig vad det var för en halsstarrig, flängande pellejöns han hade fått på halsen och om det möjligen var frågan om ett skämt, så oroväckande växte högen av kasserade gatstenar bredvid.

Och nu satte Höken ifrån sig pytsen dessutom och bollade gatstenarna mellan sina korta, styva fingrar. Nej, sade han och hivade en åt sidan omedelbart, vände en annan och en till, nej den går inte heller –

Du måste komma ihåg att den ska vara slät i koppen, förklarade Hök, och den får inte stå före. 

Stå före? upprepade Franklin. 

Inte sära. Stenarnas kortsidor fick inte gapa isär upptill men väl nere. Inåt fallande vinkel måste stenen ha, så att det gavs plats åt sanden emellan. Så att stenarnas yta kom tätt ihop vid stensättningen. 

Är det så satans viktigt? undrade Franklin förbittrad. För att köra med häst och vagn? 

Ja, så satans viktigt är det. svarade Höken och tillade. Och inte bara häst och vagn. Velocipeder desslikes. Bland andra modärniteter. 

Jag behöver mera krut, sade Franklin trumpet när Höken skulle till att gå.

Du har gjort av med mycket krut, du, de sista månaderna, sade mätarbasen. Hur går det egentligen med skjutandet?…

 

Ett litet tvåmansbrott med den typiska svängkranen. FotoDavid Almquist 1929

Ett litet tvåmansbrott med den typiska svängkranen.FotoDavid Almquist 1929. Bohusläns Museum.


Nej, det är allt en jävla skapelse den här graniten. Jag kan så och skörda, jag kan binda och slå. Träd kan jag fälla, lådor kan jag spika, brunnar kan jag gräva. Men hur den här rackarns graniten klyver, det begriper jag mig inte på. Det övergår mitt förstånd.

Man får lära sig underhand. Allt har sin tid som du sade. Helst ska man börja från barnsben… 

Ja, det är ju ett jävla sätt att ha barn i stenbrotten. Det borde beläggas med straff. Bolaget drar sig inte för någonting.

Bolaget? I den frågan gör Bolaget varken från eller till. Föräldrarna vill, för de får pengarna, och pojkarna vill. De är så ivriga att tjäna pengar att de springer direkt från skolan. Och de bröstar upp hålen rätt bra. Se på lille Sundgren, eller Frans i Tornets pojke. 

Ja, kilhål går väl an. Men ta borrhålen till exempel. Borrhålen blir ju trekantiga hur fan man än bär sig åt. Och hur man ån laddar och förladdar och skjuter så spricker berget från två av de där hörnen i trekanten och aldrig riktigt som man vill. 

Såvida du inte hittar ett slag ja. 

Såvida jag inte följer ett slag i berget. Men det kvittar. Det är fel på tillvägagångssättet. Man kan använda de gamla borren, det går väl an. Men när hålet är uppborrat, så skulle man lägga in ett andra borr och efterborra, med ett skär i norr syd så här. Franklin gjorde en enkel teckning på putstunnan.

Jaså, ja, det där… 

Då kommer berget att spricka i de här två skårorna ut från borrhålet, det vågar jag nacken på.

Ja, det där har du fått från Amerika förstås. 

Amerika? Det har jag tänkt ut själv! 

Hök log. Nja, då var dom nog före i Amerika i alla fall…

Det ger jag fan i! Men finns det där borret i Amerika, så se och tag hit det! Eller smid ett likadant. Det är väl inget att vänta på? Eller måste allting vara prövat i Amerika först, innan ni vågar göra efter här på ön? 

Förtretad slängde han kilblecket på tunnan och vände Höken ryggen. Denne stod kvar ett ögonblick och studerade hans teckning, sedan tog han sin färgpyts. Jag ska nämna det här med borret för Carlquist, lovade han. 

Ah, ni har inget bry av att underlätta arbetet för stenhuggarna. Vi sliter i vårt anletes svett och du traska: omkring med din färgpyts. Du förlyfter dig inte. Om det inte var för kläderna, så skulle man kunna tro att du serverade ombord på ”Drott”. 

Hör du du du! Hit kommer du inte och tar ton – kom Ihåg det! 

Och han gick, svingande sin pyts så att färgen stänkte.

Se där ja, tänkte Franklin. Nu blev jag ovän med den. Det var kanske onödigt 

Han doppade pekfingret i färgloskan som låg kvar bland stenskärven och satte märket på ett par i hans tycke hyggliga stenar som Höken hade kasserat.  Han tog ett steg tillbaka och granskade dem: mätare skulle han nog kunna bli…

 

012sBXiojUXC
Fyra hästtransporter med gatsten på Bohus Malmön. David Almquist 1930. Bohusläns Museum.


…Carlquist hade också några fördelaktiga ord att säga om en förening i Uppsala, som hade bildats därstädes i syfte att verka för sparsamhet, kyskhet, avhållsamhet från spritdrycker, tobak och spel. 

   Då har de det inte för roligt, hördes en stillsam kommentar. 

   Får man rösträtt, frågade en annan, om man avstår från allt det där? 

   Lundén knackade hårt i bordet med klubban och kallade mötesdeltagarna till ordningen.

Carlquist reste sig röd i ansiktet och vände sig mot ordföranden. Jag kom inte hit för att ta emot oförskämdheter utan för att bevista ett fackföreningsmöte. Glöm inte att ni är enkla arbetare anställda av Bolaget. Och det skall jag säga er…han ackompanjerade sina ord med att dunka i golvet med käppen…jag får dussintals brev från arbetslösa som söker arbete och vill komma hit!

   Herr Carlquist ska inte sätta sig på sina höga hästar. Enkla arbetare…Vi är fria stenhuggare!

   Fria? Jo, jag tackar jag. Arbetar ni inte för Bolaget?

   Det kanske inte blir så länge till…

   Ska jag uppfatta det som en krigsförklaring?

   Uppfatta det som han vill!

   Klubban dunkade förgäves där framme…

   Tänker ni utvandra till Amerika kanske?

   Nej, men det finns väl fler bolag som Kullgrens Enka. Det finns de som behandlar sina arbetare bättre…och det finns något som heter kooperation

   Jaså, sade Carlquist och nu blixtrade han till och högg med mustaschen. Tror ni att det skall bli nyordning här på holmen, så tar ni grundligt fel! Här är det jag som bestämmer. Kom ihåg det! Och om det inte passar herrarna, så kan jag låta inställa stenhuggeriet på hela ön!

   Var det nödvändigt att köra det där rakt i halsen på honom? Undrade Lundén förtretad.

Han skall väl inte behandla oss som några livstidsfångar. Vi kommer väl inte från Varbergs fästning heller!..

—————

Stenriket 1970 – Avsnitt Ett

Stenriket 1970 – Avsnitt Tre – sista avsnittet

Dragets Historia ligger på en egen hemsida på Internet – www.dragetshistoria.se – men jag föreslår att Du också går med i
Facebook-gruppen Dragets Historia där jag bl.a informerar om uppdateringar – Välkommen!